jagkanvikan.blogg.se

Igår pratade jag om den fantastiska förlossningen jag ser fram emot, samtidigt som jag talade om folk som delar med sig av ogenomtänkta kommentarer för att skrämmas.

"Haha, vänta du bara tills de sätter igång. De kommer bli hemskt."

Sidospåret av detta, utöver de av er som höll med, blev kvinnor som talade om att de gärna önskade att fler vågade tala om de komplikationer som förlossningen faktiskt kan medföra. Att ett öppet samtal om detta faktiskt hade resulterat i att de själva inte kanske kände sig så misslyckade eller ensamma om de visste att flera fick förlossningsskador.

Detta håller jag självklart med om, och har därför fått en fantastisk förlossningsberättelse utav Therese Alm. Therese är en av de kvinnor som faktiskt fick förlossningsskador och som kände att hon var ensammast i världen för att ingen hade vågat prata om detta.

Såhär skriver Therese:

"Jag heter Therese, jag är 33 år gammal och jag födde mitt första barn i maj. Jag drabbades av vad som klassas som en allvarlig förlossningsskada när jag födde mitt barn.

Statistiken berättar att av alla som födde barn 2014 var det 3,4 % som drabbades av så svåra bristningar att inte bara mellangården brister, utan också slutarmuskeln i analen, en så kallad sfinkterruptur. Risken är större om man är förstföderska (6%) och mindre som omföderska (1,5%). Det är den färskaste statistiken som går att få tag i. Jag blev alltså en av dessa 6%, jag fick en sfinkterruptur grad 3/4. Det innebär att min mellangård sprack, min slutarmuskel skadades och att slemhinnan i analen skadades.

Jag hade en graviditet som räknas som normal och okomplicerad. Jag tyckte mycket om att vara gravid och såg fram emot min förlossning. Jag var lugn, påläst och förberedd. Jag gick över med 10 dagar, och när mitt barn föddes hade jag haft värkar i 3 dygn.

Efter två dagars värkar fick jag komma in till förlossningen trots att mina värkar inte kom oftare än två värkar på 10 minuter. Jag var då 4 cm öppen. För att sätta lite fart på förlossningen togs det hål på hinnorna. Jag fick en epidural efter 10 timmar. Förloppet avstannade, jag hade sekundär värksvaghet. Mina värkar var inte kraftiga nog att föra mitt barn nedåt i kanalen. Barnet stannade till när jag var 8 cm öppen. Där stod förloppet stilla i 8 timmar. Jag hade fortfarande värkar 3-4 värkar på 10 minuter, men barnet kom inte ned. Efter 8 timmar startades ett värkstimulerande dropp och de sista timmarna är som en enda lång värk utan paus. Jag har minnesluckor som sträcker sig timmar. Det enda jag känner när jag tänker på förlossningen är en stark ångest.

När jag krystar fram mitt barn föds det med en hand mot vänstra kinden och mitt svullna underliv klarar inte trycket trots att barnmorskan höll ett perinealgrepp för att skydda mellangården. Jag sa trött att "nu sprack jag". Det kändes som när en bubbla brister. Jag var för trött för att orka bry mig. De få krafter jag hade kvar gick till att ta in att jag blivit mamma till en lila, slemmig bebis. En pojke.

Efter förlossningen hamnade jag på operation där en läkare lappade ihop mitt underliv i lite mer än tre timmar. Efter 100 stygn slutade de räkna stygnen. Den första veckan är suddig. Jag hade så otroligt ont, kände mig så ensam och misslyckad. Jag kunde inte ens göra det alla säger kvinnokroppen är gjord för, föda mitt barn. Efter ett par dagar på BB drabbades jag av akut blodförgiftning och blev jättedålig. Tyvärr strulade amningen, troligtvis pga vår kassa start, och det kändes som min kropp svikit mig igen. Ytterligare en sak kvinnokroppen är gjord för som min kropp inte klarade.

De första två månaderna hemma är svarta, jag har små fina minnen, men minns inte mycket. Jag minns ett intensivt sökande på internet efter en förklaring till vad som hänt och varför. Jag kände mig ensam och väldigt bitter på alla runt mig som pratade om sina fantastiska förlossningar och som ammade sina barn.

När jag öppnade upp om mitt trauma visade det sig att jag inte var ensam. Men ingen vågar berätta för en gravid att det inte alltid är en fantastisk urkraft och det coolaste och häftigaste man varit med om.

Jag träffar nu en kurator för att bearbeta traumat förlossningen var och går till auroramottagning då jag redan är livrädd inför nästa förlossning, trots att den ligger flera år borta.

Jag har släppt skammen och skulden. Det som hände var inte mitt fel. Jag läker bra, har inga problem med analinkontinens längre, och hoppas att jag inom ett år är helt fri från symptom.

Jag hade en jäkla otur. Risken ökar vid förlossning med tång eller sugklocka, vilket jag inte behövde, men jag var förstagångsföderska, äldre, hade en långdragen förlossning och födde ett stort barn, alla dessa är riskfaktorer.

Jag kan ta att jag sprack även om det suger, det jag hade behövt är information! Vad som hänt, varför, att det inte var mitt fel. Den enda informationen jag fick från BB var ett litet häfte inlämnat på rummet när jag sov. Och jag hade behövt veta att jag inte var så ensam!

Det finns en jättebra grupp på Facebook "Förlossningsskadad? Du är inte ensam!" där jag fick mycket tröst och lärt mig mycket. Bloggen BakingBabies (bakingbabies.se) har också varit till stor hjälp.

Om du som läser det här drabbats, kom ihåg att du inte är ensam och att det inte är ditt fel!"

Bilden föreställer Therese och är hennes egen.

Så, hur era förlossningar än såg ut, var stolta över era kroppar och våga prata om den, ingen ska behöva känna sig som ensammast i världen.